Vi står i köket.
M: jag ska vispa grädde!
J: ok?
M: ja jag ska äta det med bääär!
J: Hehe okej.
Jag lämnar hans projekt och går iväg. Lite senare kommer han in till sovrummet:
M: eh.. Är du bra på att vispa grädde?
J: eh ja säkert lika bra på det som du...
M: man ska inte bara ställa in den i kylen så att den fluffar till sig då?
J: eh nä.. Du måste ju slå.. vispa in luft i grädden.
M: mhm..
Går iväg och vispar frenetiskt.
Kommer tillbaka.
M: det händer ju inget!!!? om du gör det så kan du få smaka.
J: haha det tar tid!! Fortsätt vispa! du har seriöst aldrig vispat grädde i ditt liv va?
M: Jo men jag minns inte att det va såhär drygt! (yeah right)
Han går iväg igen och jag hör hur han vispar fre-net-iskt! Sen kommer han tillbaka igen och visar stolt upp sin bunke med hårt vispat grädde och fortsätter att veva med vispen med ett fånigt nöjt flin framför mig.
J. Ah skitbra! Ok det räcker! Vispa inte mer! Vispa inte mer!! Annars blir det för mkt.
M. Jaha? Hur blir den då?
J. Ja det blir typ klumpar.
M. Jaha ok..
...sa han och gick.
Det finstilta. Okej, jag får väl erkänna att när han kom in första gången och frågade om jag var "bra" på att vispa grädde slog tanken mig att jag skulle berätta för honom att vi har en elvisp i skåpet.. Fast det hade ju inte varit lika roligt. Tyckte gott han kunde friska upp "minnet" om hur det går till att vispa grädde för hand. Hahaha.
0 kommentar(er)
